Kinas sak är också vår

Att Kina blir allt viktigare för Svensk industri är tydligt efter det sista årets biltillverkningsaffärer involverande Volvo och SAAB men Kina bidrar nu också till Europas och därmed Sveriges stabilitet genom att köpa Euro och hålla kursen uppe trots katastrofalt skötta ekonomier i en del medlemsländer. Premiärminister Wen Jiabaos nyss inledda europeiska resa är därför mycket viktig men den är också känslig. Under de senaste månaderna har en våg av försvinnanden drabbat kinesiska ”oliktänkande” samtidigt som även utländska journalister drabbats av repressalier eller nekats arbetsvisum. Ofta betraktas dessa brott mot människans universella rättigheter (och inte bara av kineserna) som ”interna angelägenheter”. Så kunde man kanske se det så länge Kina fortfarande var en relativt isolerad nation men med dess globala ekonomiska betydelse idag blir varje kinesisk händelse betydelsefull även utanför landets gränser. Vilka risker skulle världsekonomin utsättas för om Kinas folk liksom de arabiska nationernas skulle tröttna på repression och korruption och reste sig för att avsätta diktaturen? Det kinesiska kommunistpartiet verkar oroas mycket över utvecklingen inom arabvärlden men istället för demokratiska reformer så väljer man ökat inskränkningar eller fängelse för dem som kritiserar regimen. Kostnaderna för att upprätthålla säkerheten i landet är den största posten i budgeten sen den gick om försvarskostnaderna. Det kan i längden visa sig vara en farlig strategi och inte bara för Kina. Den nuvarande kinesiska ledarduons ledord har varit stabilitet men frågan är vad som händer nu när de från nästa år byts ut. Efter över trettio års ekonomisk reformer har inga egentliga förändringar av det politiska systemet genomförts. Partiet har styrt landet med hjälp av enväldiga ledare som valts av sin företrädare. Nu är länken tillbaks till revolutionsveteranerna bruten och det sägs att Xi Jinping, som besökte Sverige vid Volvoaffären i höstas valts av ett ledarkollektiv som en kompromisskandidat att ta över det yttersta ledarskapet efter generalsekreterare (president) Hu Jintao. Hur mycket auktoritet ger det honom? Borde västvärlden kräva mer av demokratiska reformer i Kina. Inte för den goda sakens skull enbart utan för en långsiktig stabilitet, och ett ledarskap med stöd i folket och en demokratisk konstitution. Förra veckan släpptes konstnären och regimkritikerna Ai Weiwei (snarare visades upp av kommunistpartiet som hållit honom gömd). Det spekuleras i om ”frisläppandet” gjordes för att sammanfalla med Folkrepublikens 90 årsjubileum (snart lika gammal som Sovjetunionen hann bli) eller partiets 90 årsfirande som just inletts. Även de kinesiska kejsarna brukade ge fångar pardon vid speciella evenemang eller jubeldagar och när Folkrepubliken fyllde tio år 1959 följde Mao Zedong kejsarna i spåren och släppte hela 70 000 fångar fria. Tanken då som nu var att skapa goodwill hos folket och därmed stabilitet. Men med tanke på hur enormt stor uppmärksamhet Ai Weiweis fängslande fått utanför Kina, inte minst i Europa, så är det kanske mer troligt att frisläppandet har att göra med Wen Jiabaos affärstripp som inleddes bara två dagar senare. Så brukar det gå till. Genom att visa upp Ai Weiwei för omvärlden så räddar kineserna ansiktet på Angela Merkel och andra europeiska ledarna då de fortsätter utvidga de ekonomiska relationerna med den kinesiska diktaturen medan de inför sina väljare  tar avstånd från arabiska enväldiga ledare i demokratins och de mänskliga rättigheternas namn.