Osvald Sirén smuggling Chinese antiquities

My book Saluting the Yellow Emperor: A Case of Swedish Sinography is out on Brill. The following is an excerpt.

Until the mid-1930s, Osvald Sirén was able to purchase sculptures and ancient bronze objects for good prices and, working together with Karlbeck and the MFEA, bring them out of China. Sirén planned to conduct archaeology on his second trip to China but for various reasons failed to do so. On that and the third trip, he could, thanks to Karlbeck, buy sculptures and bronze articles. But with the new government, as we have seen, came laws against removing antiquities from China. These laws mainly protected sculptures and bronzes. In light of the changing climate, both Sirén and Karlbeck were happy to get their sculptures out of China in 1929 and 1930, before it became impossible to do so. Sirén wrote to Andersson that “stone sculptures and larger bronze objects” were now forbidden for export, but paintings were still allowed to be taken out (OSA). In a letter home to Sweden the following year, it was apparent that Sirén had realized that there was a good market for paintings.

The situation had changed dramatically for Western collectors and archaeologists, who, of course, always were suspected not only of ruining China’s national heritage, but also of having imperialistic motives for doing that. So during the early years of the 1930s, conducting archaeology and collecting in China was a whole new ballgame, and foreign collectors needed some new approaches. Hedin, as we saw, used his good contacts among Chinese academics and the director of The Central Commission for the Preservation of Antiquities himself. Like his compatriot, Sirén was a resourceful man. As we shall see, in order to smuggle antiques he turned to Sweden’s diplomatic consulate in Shanghai and Bofors, an arms manufacturing firm, to get his and the National Museum’s precious antiquities out of China.

Sirén collected sculptures and bronzes for years, but when that became impossible, he turned back to the study of painting, probably because he believed it was still possible to bring paintings out of China. But by the time Sirén was able to return to China, five years later, in 1935, it had become even more difficult to get anything out. As early as 1929, Karlbeck remarked, “Customs was now run by the Chinese, and they could be both very petulant and unpleasant” (Karlbeck to Karlbeck Syndicate, January 1929, KSA). Li Ji’s efforts had borne fruit. In 1931 his former employer, Bishop, had been the victim of a public smear campaign as newspapers criticized his excavations and forced him to either stop voluntarily or suffer legal punishment. The combination of public opinion, new laws and stricter customs control probably stopped the Karlbeck Syndicate from undertaking trips after 1934. Sirén, however, was extremely resourceful and, as will be clear from the following discussion, he would come up with a way to circumvent the strict regulations in effect in China.

By his second trip to China, Sirén had learned a great many things from Karlbeck, such as how to deal with the authorities. When conducting archaeology, for example, Karlbeck advised, “Up against Peking authorities, a bribe in the shape of pottery would probably prove most useful” (Karlbeck to Sirén 17 July 1921, OSA). Another good piece of advice that we have already encountered was not to send packages directly to a museum or research institute. Sirén quickly adopted this trick and shared it with the director of the colonial Ecole Francais d’Extreme Orient in Hanoi, George Coedès (14 April 1935, OSA). Coedès of course did not have to worry about such things. As the director of the EFEO, he could willfully engage in removing magnificent treasures from “Indochinese” sites for French museums like the Guimet. Sirén was talking about how he would ship a box containing treasures such as Neolithic urns and figurines from the Han and Wei dynasties. These went from Shanghai to Hanoi in a trade with Coedès, and were sent not to the museum directly but to a private address. In exchange for the Chinese antiquities Coedès had requested, Sirén received two Khmer heads from Angkor Wat. As Sirén later explained, these ended up being the most valuable pieces added to the Swedish National Museum’s Asian collection after 1930 (Sirén 1945, 6). For his part, Coedès was very content with the sculptures he received and wrote Sirén to just send the address where he wanted his Angkor pieces delivered (Coedès to Sirén 29 April 1935, OSA). The conservator at Angkor would have no difficulty selecting and sending two heads from what is today regarded as one of the archaeological wonders of the world.

But the story does not end with the deal between the members of two European nations trading Asian treasures between them. In order to get the Chinese pieces out of Shanghai when Chinese Customs was now so rigid regarding exports, especially of statues, urns and sculptures, Sirén had come up with a new maneuver. He sent Chinese treasures in the French diplomatic pouch. The sanctity of diplomatic mail is part of diplomatic immunity, a Western concept of state-tostate relations forcefully imposed on China after the Opium Wars. Anything from weapons to drugs could be pouched, including antiquities. On his last collecting trip to China, Sirén planned to use this scam to remove a hundred or so Ming and Qing dynasty paintings from China.

After spending as much time in China as he was allowed, Sirén turned to the task of getting all his newly purchased paintings out of China. In letters to Birgit Fürstenberg, who administered the art purchasing funds at the National Museum, and to the Museum’s director, Axel Gauffin, Sirén described how this would be arranged. Sirén asked a diplomat at the Consulate General of Sweden in Shanghai to send a crate containing seventy-four paintings as diplomat mail—the same method he had tested with the French! For this particular shipment, Sirén and the Swedish Consul General, A. von Hartmansdorff, had to wait for a suitable “courier” to travel with the crate. The courier turned out to be an executive for Bofors, the Swedish arms manufacturer, Lieutenant Lundberg (Sirén to Gauffin, 12 Sept. 1935, OSA).19 “Brother Gauffin,” Sirén wrote from the Shanghai Metropolitan Hotel, “I am sending this letter to inform you that just a few days ago, a trunk was sent home as diplomatic post with address the Foreign Ministry in Stockholm. They will inform you when it has arrived so we can pick it up” (Ibid.). According to Sirén, the Consul General informed him it would not cost anything to send the crate, adding that another smaller trunk would leave as diplomatic post later. When Sirén was out of China, he wrote to one of his Chinese collectors to ask him to bring the paintings to the Consul General because “. . . when Mr. Hartmansdorff is leaving for Sweden, I think he might be willing to take three or four pictures with him” (letter to Lo Hsiao Dung, April 11, 1936, OSA).

Den enkla vägen att förstå Kina

Ett av de vanligaste nyårslöftena inför 2012 var att lära sig mer om Kinas historia. Som av en lycklig slump kommer i dagarna en bok ut på Studentlitteratur som gör det både lätt och roligt att infria sitt löfte. Här nedan följer ett kort utdrag ur Kinas historia på tio lektioner.

Den stora svälten

De sista åren av 1950-talet inleddes det så kallade stora språnget för att i raketfart industrialisera Kina. Resultatet blev en katastrofal massvält. För att eliminera sina kritiker för det misslyckade reformförsöket orkestreradeMao Zedong från mitten av 1960-talet kulturrevolutionen, ett terrorvälde som störtade Kina än djupare in i misären. På detta vis kastade Mao Zedong in landet i 20 år av kaos, död och lidande. Sett i backspegeln kan vi konstatera att han, just när omvärlden fått upp ögonen för Kina som marxismens hopp, satte in dödsstöten på kommunismen som bärkraftig idé.

Mao tyckte att utvecklingen av landsbygden gick alltför långsamt. Medan industrin haft en god tillväxt under femårsplanen så ökade jordbruksavkastningen bara marginellt. Detta ledde till kapitalbrist samtidig som man behövde mer pengar för att återbetala de ryska krediterna.  En del av ledningen började inse att den sovjetiska modellen kanske inte passade för jordbrukslandet Kina och ville minska investeringarna i tung industri för att i stället satsa på lätt industri och konsumtionsvaror. Om ökad vinst kom folk till del och inte bara plöjdes ner i tung industri skulle bönderna ha anledning att arbeta bättre. Den store rorsmannen Mao Zedong, vars strategier fungerat så bra under inbördeskrig, hade ett annat synsätt. I stället för att skynda långsamt mot välstånd ville han snabbt och under sin livstid nå kommunismens förlovade land. Mao ansåg att revolutionen stannat upp. Den hade kommit att handla alltför mycket om byråkrater och tekniska experter och därför behövdes det nya djärva grepp. Revolutionen måste återvända till bönderna som den drivande kraften. Inte heller skulle man lita på något så borgerligt som materiella belöningar som drivkraft. Nej, allt skulle ske genom samma slags mobilisering som man använt i motståndskriget mot Japan. Bönderna skulle entusiasmeras till att jobba mera, inte för egen vinnings skull utan för det stora övergripande målet. 

Kinas kommunistiska parti lanserade därmed en nationell kraftansträngning för att hämta in de industrialiserade ländernas försprång inom blott ett par årtionden. Man förväntade sig optimistiskt att folkets revolutionära entusiasm och arbetskraftreserven på landsbygden skulle åstadkomma detta ”stora språng”. Partiet lät därför slå ihop alla privata och kooperativa jordbruk till jättelika organisationer som skulle skötas rationellt. Dessa så kallade folkkommuner innebar en hastig tvångskollektivisering av jordbruket. 1958 var kommunerna 26 000 stycken och innefattade så gott som hela befolkningen på landsbygden. När byarna slagits ihop till jättelika folkkommuner styrdes arbetet som en militär exercis. Jorden brukades kollektivt, vinsten gick till staten och bönderna åt tillsammans i mässen. För att få upp industriproduktionen skulle bönderna inte bara bruka jorden utan även bygga småskaliga fabriker. Kommunerna skulle fungera som självförsörjande samhällen med egna bakgårdsindustrier.

Mindre än tio år efter att man enat riket hade Mao Zedong alltså dragit igång samma slags massiva tvångsarbetsprojekt som fått de kortlivade Qin- och Sui-dynastierna på fall. Utan att fundera över hur folkets drömmar om ett bra liv såg ut gjorde han samma misstag som tidigare kinesiska despoter: alla dessa dådkraftiga krigarkungar betraktade folket som en biomassa man kunde sätta in i olika arbetskrävande företag: krig, den kinesiska muren, kejsarkanalen, och nu det stora språnget. Men samtidigt ingjöts hos många kineser en oerhörd optimism och vilja att arbeta, en tro på detta jätteprojekt. Alla kadrer ville vara sina överlydande till viljes och därför ljög man om produktionen. Så fortsatte siffrorna att förvanskas allt värre ju högre upp i partihierarkin de kom. På pappret hade man haft flera rekordskördar på rad och tillverkningen av stål hade nått otroliga nivåer. Med så fantastiska resultat befann man sig i Schlaraffenland redan och därför sa nu Mao åt bönderna de kunde slakta grisen och festa i sig all den goda maten. Då livsmedelsförråden var kollektiva och ingen ägde maten lydde man mot bättre vetande gärna partiets påbud att smörja kråset.

Allt var en stor kollektiv lögn för i själva verket hade språnget fört landet ner i avgrunden. Eftersom det inte var bönderna själva som tagit besluten om produktionsfrågor utan oerfarna kadrer blev insatserna totalt felriktade. Kampanjer som att utrota alla sparvar eller bygga smältugnar i varje by hade tvingat bönderna att försaka själva jordbruksarbetet. Missväxt drabbade hårt och 1959 var svälten ett faktum. När väl sanningen gick upp för ledarna valde alla, utom några modiga få, att tiga ihjäl misslyckandet. För att inte sanningen skulle spridas sattes t.o.m. vakter ut vid byvägar för att tvinga tillbaka de hungrande bondefamiljerna in i svältdöden. Uppemot 45 miljoner kineser omkom i denna värsta svält i världshistorien. Här kunde kommunismen som idé gått i graven men vare sig kineserna eller omvärlden fick något veta. Fortfarande nämns inget om svälten i Kina annat än att vädret skapade dåliga skördar tre år i rad.

Mao klarade inte kritiken för sitt misslyckade projekt. Det uppstod en första spricka inom partiet och Mao var inte helt självklar som ledare längre. En period av återhämtning och ekonomiskt vett följde. Den sovjetiske ledaren Nikita Chrusjtjov, som styrde Sovjetunionen efter Stalins död, hade hela tiden sett med stor skepsis på det stora språnget. Han tyckte att Mao var en galning på en tron som vill vända upp och ned på landet. Chrusjtjov överlade samtidigt med USA och kom överens om att krig mellan kapitalisterna och kommunisterna inte var något ofrånkomligt. Denna undfallenhet mot ett USA som hade placerat ut missiler på Taiwan oroade Mao oerhört. Mao var inte som Chrusjtjov orolig för följderna av ett kärnvapenkrig utan tyckte att det gick an ifall 300 miljoner kineser dog eftersom ”vår revolution ska föda det tredubbla”. Med Sovjets hjälp hade Kina påbörjat ett eget kärnvapenprogram, och trots att ryssarna tog hem alla experter lyckades man provspränga en kinesisk atombomb 1964.

Liu Xiaobo nu på svenska!

Snart kommer vår översättning av Nobelpristagaren Liu Xiaobos texter ut på Weylers förlag. Missa inte seminariet 29 november som arrangeras i samband med lanseringen. Liu Xiaobos vän och biograf Bei Ling medverkar liksom radions utmärkta (före detta tyvärr) Kinakorrespondent Hanna Sahlberg. 

http://www.weylerforlag.se/Pressutskick_Liu.pdf  

Här nedan följer ett smakprov saxat från Den posttotalitära erans mentala landskap där Liu beskriver cynismen han ser breda ut sig bland Kinas unga. En problematik som aktualiserades för ett par veckor sedan då en tvåårig flicka blev överkörd av två olika bilar i en stad i södra Kina medan 18 personer bara stod och såg på utan att ingripa. Händelsen har lett till omfattande diskussioner i Kina. Läs också den i Kina förbjudna storsäljaren Shengshi - Zhongguo 2013 som nu översatts under titeln The Fat Years. En rätt intelligent nära-framtid-satir över det modern Kina som tar upp många teman från Liu Xiaobo. 

Kommunistpartiet har med sin ideologiska skolning dämt upp historiens flod och för generationer av kineser förvandlat det förflutnas landskap till en öde öken. Även om folk efter kommunistpartiets övertagande och framåt genomlevt svårigheter av nästan obeskrivlig art så har generationen som vuxit upp efter 4 juni förskonats från den sortens lidande som etsar sig fast i själen. De har inte upplevt systemets förtryck eller känslan av att leva i en polisstat. Deras personliga erfarenheter begränsas istället till ”tänk alltid på pengar” och ”makt ger rikedom”. Att ”alla medel är tillåtna” har de fått sig inympade med kulturen. Deras förebilder är människor som blivit rika över en natt samt idoler från media och musikvärlden. De har därför heller inget tålamod med historiska exempel på svårigheter eller verklighetens mörkare sidor. De förstår inte varför man skall hålla på att tjata om sånt som antihögerkampanjen, stora språnget, kulturrevolutionen, 4 juni etc. De frågar sig varför man alltid skall klaga på regeringen och varför det alltid är samhällets skuggsida som skall visas upp. De utgår istället från sin egen förträffliga situation parat med partipropagandan som bevis på att landet gjort enorma framsteg.     

Dessa ungdomar framställer sig själva som hjältar men är i själva verket fegisar som helt saknar moralisk kompass. Om vi tittar på deras familjestruktur så är de alla enda barnet och familjens mittpunkt  -varför de också brukar kallas för ”små kejsare”. Från tidiga år så har de njutit av att allt handlat om dem och aldrig behövt bekymra sig om kläder eller mat. De har inte behövt uppleva några av sin egen föräldragenerations eller fattiga människors vedermödor. De har utvecklat en självcentrerad egoism som utesluter all medkänsla för andra människor. Än värre blir det när de tar sig in på universitetet och blir ännu mer bortskämda av sina familjer och samtidigt blir samhällets gunstlingar. Genom att bortklemas av sina familjer förvandlas de till fullkomliga egoister; av samhället lockas de in i tävlan om att bli rik och delta i lyxkonsumtionens njutningar. Av de landsbygdens barn som lyckas nå de högsta studentprovsresultaten bryr sig i allmänhet få om att hjälpa bönderna upp ur fattigdomen eller att bekämpa föraktet mot landsbygdens folk. Efter att de tagit examen ser de istället till att själva bli framgångsrika stadsbor. Endast de överpresterande som besegrar sina kamrater kan ta sig bort från landsbygden blir helt naturligt tankegången hos denna grupp studenter.

Den under senare år framväxande populistiska nationalism vars dumdristighet till och med överträffar den officiella är tveklöst den samhälleliga rörelse som allra mest attraherar ungdomarna; speciellt när det handlar om att protestera mot USA, Japan eller taiwanesisk självständighet. Nationalismen har blivit det enskilda fält där merparten av Kinas ungdomar kan samlas i politiska frågor när de vid olika incidenter släpper ut sitt hat mot andra nationer: Attackflygplansincidenten som ställde USA och Kina mot varandra 2001, ”japanska sexhandeln i Zhuhai”, incidenten där en japansk student vid Nordvästuniversitet påstods förolämpa Kina, premiärminister Koizumis besök vid Yasukunitemplet, den amerikanska polisens misshandel av Zhao Yan, asiatiska spelens fotbollsfinal mellan Kina och Japan etc. Vid alla dessa händelser har de nationalistiska ungdomarna med stort raseri lyckats göra en höna av en fjäder. Den nationalistiska diskursen på nätet blir allt våldsammare och pöbelaktig då överallt förbannelser och uppmaningar om att döda hörs samtidigt med högstämda förklaringar om hur mycket man är villig att offra för fosterlandet. Samtidigt får inte ens de allra starkaste känslorna för nationen komma i vägen för dessa nationalisters opportunistiska livsval, så självklart håller man tyst inför de brutaliteter som försiggår inne i Kina.

En avtrubbad medmänsklighet och total avsaknad av känsla för rättvisa sprider sig i själva verket som en smittsam influensa. Åldringar som plötslig drabbas av allvarlig sjukdom på öppen plats lämnas åt sitt öde. En liten bondflicka halkar och trillar ned i vattnet och ingen räddar henne. Vägpirater rånar och våldtar medan unga starka män i bilar bara kör förbi och tittar på. Småligister leder ett par fångna småflickor flera hundra meter utefter gatan medan folk bara står bredvid som åskådare utan minsta ansats till att gripa in. Sådana här rysliga händelser dyker ofta upp nu i kinesisk media, till och med i den statliga centraltelevisionen.

Så ser alltså de kinesiska ungdomarnas nationalism ut; mot omvärlden högljutt heroisk men när det gäller att hjälpa sina egna ynklig feghet. Den kvinnliga student som gav uttryck för en överdriven och otrevlig nationalism när Bill Clinton besökte Kina och pratade på Pekinguniversitetet är idag gift med en amerikan och bor i USA. Den här sortens dramer blir naturligtvis snabbt hett nyhetsstoff. Det tragiska är att folk inför dessa återberättade paradoxala beteendemönster inte visar någon som helst vilja till självanalys eller undran över sitt eget beteende. Som om det vore helt naturligt skäller man i ena stunden på den amerikanska imperialismen medan man i nästa åker till USA för att studera. När man attackerar USA gör man det full av moralisk indignation för att sen ta plats på planet till Boston sprickfärdig av glädje. För några dagar sen hittade jag en text av någon som i ett internetforum gick under namnet ”leonphoenix”. Han började sitt inlägg med ”jag älskar amerikanska produkter, gillar att titta på storsäljande hollywoodrullar, tycker om den amerikanska friheten, beundrar hur rikt och starkt USA är, men ändå följer jag med alla andra och ropar ’krossa det jävla USA!!!’, det är helt enkelt så som svaga grupper måste reagera”. Denna försiktiga och anonyma nationalism utgör en god sinnebild av dagens cyniska mentalitet.

Jin Yong, sista delen

Under stridens gång hade de båda hamnat utanför krogen. Lin uppfattade ett slag mot mellangärdet och mindes plötsligt en teknik hans far lärt honom. Han blockerade med vänstern för att ändra riktningen på det inkommande slaget, men till hans stora förvåning var Yus slag så starkt att det fortsatte rakt fram och träffade Lin i solarplexus. Lin vek sig framstupa av smärtan och Yu passade då på att grabba Lin i nacken och trycka honom neråt. Med hjälp av sin andra arm kopplade Sichuanesen ett grepp som brukar kallas ”järnburen”.

"Hahaha!" skrattade Yu. "Om du dunkar pannan i marken tre gånger och samtidigt kallar mig ’snälla farbror’ så lovar jag att släppa dig".

Shi och Zheng blev förskräckta när de såg vad som hänt och ville genast rusa fram för att hjälpa Lin, men de hade båda fullt upp själva att värja sig mot den kaskad av slag och sparkar som kom från Jia.

Följeslagare Bai lyfte då jaktgrepen mot Yu och skrek:

 "Är du helt galen, släpp honom gen...".

Yu avbröt honom mitt i meningen med en vänster bakåtspark som skickade jaktgrepen ur Bais händer. Sichuanesen följde sen upp med en snurrande hjulspark som sände Bai tumlande runt flera varv i luften innan han föll till marken där han blev liggande ett långt tag innan han kunde resa sig upp igen.

"Din förbannade skitstövel! Smutsiga oäkting! Din mamma måste ha varit blind!". Okvädingsorden haglade från den andre följeslagaren, Chen, men för varje svordom backade han samtidigt ett steg så han efter nio, tio förbannelser var på säkert avstånd från stridens hetta.

            "Hörru tjejen! tänker du buga för mig eller inte?" flinade Yu, och pressade Lins huvud hårdare ner mot marken.

Med krökt rygg och huvudet nerböjt försökte Lin boxa sin motståndare i magen men det saknades en decimeter för att nå fram. Greppet han fastnat i gjorde ont så det svartnade för ögonen. Det kändes det som om nacken kunde knäckas vilken sekund som helst och han började därför famla runt i panik med händerna för att hitta något som kunde befria honom från plågoanden. Till slut fick hans fingrar tag på ett hårt föremål fastspänt vid vristen. Utan att tänka sig för tog Lin föremålet och stötte det med full kraft i Yus mage. Yu skrek till och släppte genast greppet. Sichuanesen tog ett par steg bakåt och med ansiktet förvridet i fasa tittade han ner mot sin mage. Från mellangärdet växte nu plötsligt handtaget från en dolk fram. Kvällssolens strålar glittrade i de vackra guldinläggningarna. Yu öppnade munnen som om han ville säga något, men fick inte ur sig ett ljud. Han förde händerna mot magen och det verkade om han ville dra ut dolken men inte vågade. Lin Pingzhi hade stapplat baklänges några steg sen järngreppet släppts om hans nacke. Han var nu helt vettskrämd, och hjärtat kändes som det skulle dunka rakt genom bröstkorgen. Jia och skyddsvakterna hade slutat slåss och stirrade förskräckta på den dödligt sårade Yu som nu tagit mod till sig och med ett ryck slet ut dolken så blodet sprutade. Åskådarna kved av fasa.

"Jia...Jia...berätta för far...så han kan hämnas...", stönade Yu och släppte dolken.

"Broder…Broder!!", skrek Jia och rusade fram. Men det var redan för sent, Yu föll framstupa ner på marken. Kroppen ryckte till ett par gånger och förblev sen stilla.

"Beväpna er" viskade skyddsvakt Shi, medan han skyndade fram till hästarna och drog sitt svärd. Erfarenheten sa honom att Jia skulle göra allt han kunde för att hämnas sin döda partner. Men Jia bara stirrade stint på Lin, tog sen upp dolken och rusade fram till sin häst. Med ett snitt skar han av betslet kastade sig upp och red iväg i full gallopp mot norr.

Hitler as Oedipus Rex

When Adolf Hitler and his Nationalsozialistiche Deutsche Arbeiterpartei came to power in 1933 the Jews comprised less then one per cent of the German population. Apart from small minorities like this the European Jews mainly lived in the East, in what the historian Timothy Snyder in a gret book with this name calls “the bloodlands” - Poland, Belarus, Lithuania and Ukraine, where 14 million individuals (not counting the soldiers) were murdered by Germany and the Soviet Union between 1933 and 1945. This was also were all the Nazi death camps were located, not inside Germany.

                      Another misconception many seem to share with the Nazi pseudoscience is that the Jews living in these Eastern areas of Europe were related genetically to Palestine and might have come here after the Jews were forced out from Spain after the Christian Kings conquered these Muslim territories. As already Jewish scholars in the 19^th century knew that is not the truth. In reality the Sephardic Jews of today’s Spain and Portugal were probably from Jewish communities that had risen among the North African Berber people, the same that under Islamic banner invaded the Iberian Peninsula some thirteen hundred years ago. Similarly, the East European Jews were neither they part of any Jewish bloodline going back to Jerusalem and Palestine. The Jewish historian Shlomo Sand, in his much discussed book on the discovery of the history of the non Palestinian Jews (and the nationalistically inflamed rejection of this theory) has shown the East European Jews most probably hailed from the old Khazan Kingdom.

                      This kingdom was located in Caucasus, just in the area were European linguists and other scholars had placed the origin of the Indo-Europeans that were the focus of Nazi racial theories, and whose original genetic qualities the Vernichtung together with the general deadly war on the non Aryans were meant to save. The Jewish religion was one of the monotheistic faiths that became so popular after the conversion of the Roman emperors. Judaism, just as this new religion and later Islam was a religion one could convert to. This happened among the Berbers and this seemed to have happened in the old Khazan kingdom, starting from the eight century. This great multicultural kingdom lasted for many centuries but as all others it had to yield under the Mongolian onslaught and from that time the Jewish Khazan community fled westwards eventually ending up Eastern Europe.

                      The Nazi pseudoscientific expeditions sent out to Asia by the Ahnenerbe, the Sven Hedin Institute and Heinrich Himmler would probably have come upon just the genetic material they were looking for in the East European Jews originally dating from the Caucasian Khazan kingdom. Instead, in an act of Olympic blindness they sent this people to the Death Camps, a crime that goes beyond all crimes. A genocide, but, unknowing to themselves, also a patricide as they were murdering their lost Arian ancestors. And Hitler struck by the Gods with self-inflected blindness, how chillingly suitable that he would spend his last days in the bunker with his Reich now carried on the back of children soldiers.

Kungfuromanen fortsätter

”Jia! nån blev arg här. Vem skriker den lilla bögen åt tror du?”

Lin hade fått sin mors drag, vackra ögon och fina ögonbryn. I vanliga fall skulle Lin svarat en förstulen blick med en örfil och nu satt där en man och kallade honom bög rakt ut. Det var verkligen mer än han kunde tåla. Lin ryckte åt sig vinkannan av tenn och slängde den genom rummet. Mannen som gick under namnet Yu duckade lätt, kannan flög ut från krogen och landade i gräset så att vin skvätte åt alla håll och fick Lins kyddsvakter Shi och Zheng att genast rusa upp.  

  ”Den här lilla pojken skulle vara perfekt för kvinnoroller i Pekingoperan. Han skulle säkert kunna förleda en och annan man och jag undrar om han kan freda sig från deras närmanden”, skrattade Yu.

”Det här är unge mäster Lin från skyddsvakthuset Rikedom och renomme. Hur vågar en obetydlig figur som du komma hit och förolämpa honom” vrålade Zheng och skickade en knytnäve mot sichuanesen.

Yu parerade med vänstern fick tag på Zhengs handled och tryckte till på en smärtpunkt. Zheng tappade balansen och föll mot bordet. Yu måttade därefter en våldsam armbågsstöt mot Zhengs nacke och hela bordet med Zheng ovanpå kollapsade med ett brak. Zheng tillhörde inte de vassaste kämparna i huset men var inte heller en vekling. När skyddsvakt Shi såg sin kompanjon bita i gräset efter ett enda slag förstod han att det inte var några vanliga bråkmakare de hade fått mot sig:

”Vilka är ni mina herrar, det är uppenbart att ni behärskar kampkonsterna men då borde ni också känna till skyddvakthuset Rikedom och renomme.”

”Skyddsvakthuset Rikedom och renomme, vad fan är det? Har jag aldrig hört talas om” svarade Yu med ett hånfullt flin.  

”Vi har som yrke att spöa upp skitstövlar som er” skrek Lin Pingzhi och rusade fram. Han slängde ut vänsternäven men högg samtidigt under vänsterarmen ut med högerhanden. Det var en fint som i familjen Lins kungfuskola kallades ”draken gömmer sig i molnen”.

”Ojdå! den här lille operatjejen kan visst ett och annat trick!” utbrast mannen som kallades Yu, samtidigt som han med vänsterarmen blockerade attacken. Med sin andra hand försökte han ta tag i Lins axel men Lin Pingzhi lutade sig en smula och svarade med en knytnäve. Mannen som gick under namnet Yu väjde åt sidan, men till hans stora förvåning så förvandlades Lins knytnäve plötsligt till en handflata som serverade en präktig örfil. Den här kombinationen kallas "Plocka blommor i dimma". Yu blev rasande. Han måttade en spark mot Lin, som hoppade åt vänster och svarade med ännu en spark. I en annan del av rummet pågick kampen mellan skyddsvakt Shi och den andra Sichuanesen, Jia. Följeslagare Bai hjälpte Zheng att ta sig upp från resterna av bordet. Zheng var rasande, skrek rakt ut samtidigt som han rusade mot Yu.

”Hjälp skyddsvakt Shi istället! Jag klarar den här svinpälsen själv" beordrade Lin. Zheng visste att Lin alltid ville framstå i god dager och att han inte ville ha hjälp av andra för att besegra en motståndare. Zheng tog därför istället upp ett av de avslagna bordsbenen och måttade ett slag mot den andre sichuanesen. De två medhjälparna hade nu varit ute och hämtat Lin Pingzhis långsvärd samt en jaktgrep och började attackerade Jia med dessa vapen samtidigt som de öste ur sig förolämpningar. Som kämpar var skyddsvakthusets följeslagare ganska medelmåttiga, men de var ena baddare på svordomar. Följeslagarna använde den lokala fujianesiskan så främlingarna från Sichuan förstod naturligtvis inget av det  som skreks åt dem men begrep att det inte var några komplimanger direkt.

Lin Pingzhi använde olika tekniker som hans far lärt honom från familjens kungfusystem flygande händer. Lin tränade ofta tillsammans med de anställda i firman, men ingen var så dum att han gjorde sitt bästa utan istället så lät man alltid Lin vinna. Lin var tekniskt ganska duktig men saknade erfarenhet från riktiga fajter. Det är klart att han ibland kom ihop sig med småbuset i stan men dem kunde aldrig mäta sig med Lins överlägsna tekniker. Oftast fick dem istället fly för att plåstra om sina blödande näsor och igenmurade ögon redan efter några få slagväxlingar. Den här gången var allt annorlunda. Detta var inga småskurkar. Lin tvingades svälja sin stolthet och erkänna att motståndaren var verkligt stark och inte blev det bättre av att sichuanesen hela tiden slungade iväg förolämpningar som:

 "Hörru pysen, nu när jag sett dig på nära håll är jag säker på att du inte är en man. Du måste va en tjej som klätt ut sig! Visst är det så? Vit fin hy och röda kinder har du ju. Inte ska vi slåss! Kom hit och ge mig en puss istället!"

 Lin Pingzhi blev vansinnigt uppretad av smädelserna. Han kastade en blick åt sidan, men såg att Shi och Zheng hade det minst lika tufft som han själv. Zheng hade fått ta emot ett slag på näsan och färskt rött blod rann nerför skjortan. Lin ökade takten i sina slagserier och plötsligt fick han in ännu en ljudlig örfil på Yu. Den här gången hade han träffat hårt och det gjorde uppenbarligen Yu rasande.

"Din jävla byracka, kan du inte skilja skämt från allvar. Eftersom farbror såg att du egentligen var en tjej i manskläder så har farbror bara lekt lite med dig. Men du din fan, svarar med att slå farbror på riktigt" vrålade Yu, som nu ändrade sin taktik så att slagen föll som ett stormregn över Lin.

Xiaoao Jianghu av Jin Yong: Utdrag ur första kapitlet

Den unga kvinnan i grönt kom med glas, vin och ätpinnar och dukade tyst upp på bordet. Lin Pingzhi följde henne med blicken och lade märke till hennes vackra figur, men också att hyn hennes var mörk och ansiktet fullt av koppärr. ”Hon måste vara alldeles ny i jobbet eftersom hon beter sig så burdust och ogästvänligt”, tänkte han.

Skyddsvakt Shi lyfte upp jaktbytet och beordrade Sa: ”Tvätta och plocka de här och stek sen upp dem åt oss.”

 ”Skall bli. Ni vill kanske ha lite nötter och saltkött till vinet medan jag lagar till bytet.” Svarade han. Utan att vänta på sin farfars uppmaning så plockade Wan’er fram kött och nötter och ställde på bordet.

”Det här är mäster Lin, äldsta sonen i stans skyddsvaktsfirma”, förklarade Zeng. Han är en ung hjälte som alltid sätter ära och rättvisa högst. Han är också mycket givmild så om du förmår laga till villebråd efter hans smak så kan du på några månader tjäna ihop de trettio silverstycken du betalade för krogen”.

”Förstått! Jag är ytterst tacksam.” Inflikade Sa, tog viltet och försvann raskt in i köket. Zheng hällde upp åt mäster Lin, sen åt Shi och sist åt sig själv lyfte sen sin bägare med båda händerna, böjde nacken och tömde innehållet i ett enda svep. Han slickade vinet från läpparna och utbrast:

”Krögaren är ny men vinet detsamma.”

Han hällde upp en bägare till och skulle just tömma också den när han hörde ljudet av två hästar som i snabb galopp närmade sig krogen.

            Strax hördes en mansröst säga: ”Här ligger en krog, låt oss stanna och häva ett par skålar vin”,

Skyddsvakt Shi förstod från dialekten att det var någon från Sichuan. Han vred på huvudet och såg två figurer i blå rockar binda sina hästar under ett stort banyanträd. Männen stegade in, kastade en blick på Lin och hans sällskap och vräkte sig sen högljutt ner vid ett bord. Med vita pannband och långa rockar såg de hyfsat kultiverade ut men två par nakna ben stack fram ur rocken och fötterna var instoppade i hamptofflor. Shi visste att folk från Sichuan klädde sig just på det här sättet. De vita tygstycken man knutit runt huvudet hedrade Zhuge Liang. Folket älskade Markis Zhuge Liang så högt i Sichuan att fortfarande tusen år efter hans död bar man det vita sorgebandet. De båda männen gjorde ett underligt intryck på Lin Pingzhi och han kunde inte lista ut vad de var för slags figurer de egentligen var.

”Kom hit med vin! Det här förbannade Fujian består ju inte av annat än berg. Hästarna sliter ju ihjäl sig.” Utbrast en av Sichuaneserna.

Wan’er gick fram till de två männen och frågade med sänkt blick vilket vin de önskade. Hon talade mycket tyst men med en vacker och ren stämma. Den yngre av de två männen ryckte till då han hörde henne, slängde ut en arm och strök flickan över kinden.

”Så synd! Verkligen synd!” Småskrattade han.

Wan’er blev förskräckt vid tilltaget och backade några steg.

Den andra mannen skrattade till också han: ”Broder Yu, den här flickan har en vacker kropp, men hennes ansikte... det är så koppärrigt att det mest liknar en gammal apelsin”.

Yu skrattade högt åt sin kompanjons jämförelse.

Lin Pingzhi blev tvärarg och slog näven i bordet med en knall.

”Vad är ni för ena djävlar, två blinda hundvalpar eller? Komma hit till vårt Fujian och förolämpa folk?” (fortsättning följer)