Osvald Sirén smuggling Chinese antiquities

My book Saluting the Yellow Emperor: A Case of Swedish Sinography is out on Brill. The following is an excerpt.

Until the mid-1930s, Osvald Sirén was able to purchase sculptures and ancient bronze objects for good prices and, working together with Karlbeck and the MFEA, bring them out of China. Sirén planned to conduct archaeology on his second trip to China but for various reasons failed to do so. On that and the third trip, he could, thanks to Karlbeck, buy sculptures and bronze articles. But with the new government, as we have seen, came laws against removing antiquities from China. These laws mainly protected sculptures and bronzes. In light of the changing climate, both Sirén and Karlbeck were happy to get their sculptures out of China in 1929 and 1930, before it became impossible to do so. Sirén wrote to Andersson that “stone sculptures and larger bronze objects” were now forbidden for export, but paintings were still allowed to be taken out (OSA). In a letter home to Sweden the following year, it was apparent that Sirén had realized that there was a good market for paintings.

The situation had changed dramatically for Western collectors and archaeologists, who, of course, always were suspected not only of ruining China’s national heritage, but also of having imperialistic motives for doing that. So during the early years of the 1930s, conducting archaeology and collecting in China was a whole new ballgame, and foreign collectors needed some new approaches. Hedin, as we saw, used his good contacts among Chinese academics and the director of The Central Commission for the Preservation of Antiquities himself. Like his compatriot, Sirén was a resourceful man. As we shall see, in order to smuggle antiques he turned to Sweden’s diplomatic consulate in Shanghai and Bofors, an arms manufacturing firm, to get his and the National Museum’s precious antiquities out of China.

Sirén collected sculptures and bronzes for years, but when that became impossible, he turned back to the study of painting, probably because he believed it was still possible to bring paintings out of China. But by the time Sirén was able to return to China, five years later, in 1935, it had become even more difficult to get anything out. As early as 1929, Karlbeck remarked, “Customs was now run by the Chinese, and they could be both very petulant and unpleasant” (Karlbeck to Karlbeck Syndicate, January 1929, KSA). Li Ji’s efforts had borne fruit. In 1931 his former employer, Bishop, had been the victim of a public smear campaign as newspapers criticized his excavations and forced him to either stop voluntarily or suffer legal punishment. The combination of public opinion, new laws and stricter customs control probably stopped the Karlbeck Syndicate from undertaking trips after 1934. Sirén, however, was extremely resourceful and, as will be clear from the following discussion, he would come up with a way to circumvent the strict regulations in effect in China.

By his second trip to China, Sirén had learned a great many things from Karlbeck, such as how to deal with the authorities. When conducting archaeology, for example, Karlbeck advised, “Up against Peking authorities, a bribe in the shape of pottery would probably prove most useful” (Karlbeck to Sirén 17 July 1921, OSA). Another good piece of advice that we have already encountered was not to send packages directly to a museum or research institute. Sirén quickly adopted this trick and shared it with the director of the colonial Ecole Francais d’Extreme Orient in Hanoi, George Coedès (14 April 1935, OSA). Coedès of course did not have to worry about such things. As the director of the EFEO, he could willfully engage in removing magnificent treasures from “Indochinese” sites for French museums like the Guimet. Sirén was talking about how he would ship a box containing treasures such as Neolithic urns and figurines from the Han and Wei dynasties. These went from Shanghai to Hanoi in a trade with Coedès, and were sent not to the museum directly but to a private address. In exchange for the Chinese antiquities Coedès had requested, Sirén received two Khmer heads from Angkor Wat. As Sirén later explained, these ended up being the most valuable pieces added to the Swedish National Museum’s Asian collection after 1930 (Sirén 1945, 6). For his part, Coedès was very content with the sculptures he received and wrote Sirén to just send the address where he wanted his Angkor pieces delivered (Coedès to Sirén 29 April 1935, OSA). The conservator at Angkor would have no difficulty selecting and sending two heads from what is today regarded as one of the archaeological wonders of the world.

But the story does not end with the deal between the members of two European nations trading Asian treasures between them. In order to get the Chinese pieces out of Shanghai when Chinese Customs was now so rigid regarding exports, especially of statues, urns and sculptures, Sirén had come up with a new maneuver. He sent Chinese treasures in the French diplomatic pouch. The sanctity of diplomatic mail is part of diplomatic immunity, a Western concept of state-tostate relations forcefully imposed on China after the Opium Wars. Anything from weapons to drugs could be pouched, including antiquities. On his last collecting trip to China, Sirén planned to use this scam to remove a hundred or so Ming and Qing dynasty paintings from China.

After spending as much time in China as he was allowed, Sirén turned to the task of getting all his newly purchased paintings out of China. In letters to Birgit Fürstenberg, who administered the art purchasing funds at the National Museum, and to the Museum’s director, Axel Gauffin, Sirén described how this would be arranged. Sirén asked a diplomat at the Consulate General of Sweden in Shanghai to send a crate containing seventy-four paintings as diplomat mail—the same method he had tested with the French! For this particular shipment, Sirén and the Swedish Consul General, A. von Hartmansdorff, had to wait for a suitable “courier” to travel with the crate. The courier turned out to be an executive for Bofors, the Swedish arms manufacturer, Lieutenant Lundberg (Sirén to Gauffin, 12 Sept. 1935, OSA).19 “Brother Gauffin,” Sirén wrote from the Shanghai Metropolitan Hotel, “I am sending this letter to inform you that just a few days ago, a trunk was sent home as diplomatic post with address the Foreign Ministry in Stockholm. They will inform you when it has arrived so we can pick it up” (Ibid.). According to Sirén, the Consul General informed him it would not cost anything to send the crate, adding that another smaller trunk would leave as diplomatic post later. When Sirén was out of China, he wrote to one of his Chinese collectors to ask him to bring the paintings to the Consul General because “. . . when Mr. Hartmansdorff is leaving for Sweden, I think he might be willing to take three or four pictures with him” (letter to Lo Hsiao Dung, April 11, 1936, OSA).

Den enkla vägen att förstå Kina

Ett av de vanligaste nyårslöftena inför 2012 var att lära sig mer om Kinas historia. Som av en lycklig slump kommer i dagarna en bok ut på Studentlitteratur som gör det både lätt och roligt att infria sitt löfte. Här nedan följer ett kort utdrag ur Kinas historia på tio lektioner.

Den stora svälten

De sista åren av 1950-talet inleddes det så kallade stora språnget för att i raketfart industrialisera Kina. Resultatet blev en katastrofal massvält. För att eliminera sina kritiker för det misslyckade reformförsöket orkestreradeMao Zedong från mitten av 1960-talet kulturrevolutionen, ett terrorvälde som störtade Kina än djupare in i misären. På detta vis kastade Mao Zedong in landet i 20 år av kaos, död och lidande. Sett i backspegeln kan vi konstatera att han, just när omvärlden fått upp ögonen för Kina som marxismens hopp, satte in dödsstöten på kommunismen som bärkraftig idé.

Mao tyckte att utvecklingen av landsbygden gick alltför långsamt. Medan industrin haft en god tillväxt under femårsplanen så ökade jordbruksavkastningen bara marginellt. Detta ledde till kapitalbrist samtidig som man behövde mer pengar för att återbetala de ryska krediterna.  En del av ledningen började inse att den sovjetiska modellen kanske inte passade för jordbrukslandet Kina och ville minska investeringarna i tung industri för att i stället satsa på lätt industri och konsumtionsvaror. Om ökad vinst kom folk till del och inte bara plöjdes ner i tung industri skulle bönderna ha anledning att arbeta bättre. Den store rorsmannen Mao Zedong, vars strategier fungerat så bra under inbördeskrig, hade ett annat synsätt. I stället för att skynda långsamt mot välstånd ville han snabbt och under sin livstid nå kommunismens förlovade land. Mao ansåg att revolutionen stannat upp. Den hade kommit att handla alltför mycket om byråkrater och tekniska experter och därför behövdes det nya djärva grepp. Revolutionen måste återvända till bönderna som den drivande kraften. Inte heller skulle man lita på något så borgerligt som materiella belöningar som drivkraft. Nej, allt skulle ske genom samma slags mobilisering som man använt i motståndskriget mot Japan. Bönderna skulle entusiasmeras till att jobba mera, inte för egen vinnings skull utan för det stora övergripande målet. 

Kinas kommunistiska parti lanserade därmed en nationell kraftansträngning för att hämta in de industrialiserade ländernas försprång inom blott ett par årtionden. Man förväntade sig optimistiskt att folkets revolutionära entusiasm och arbetskraftreserven på landsbygden skulle åstadkomma detta ”stora språng”. Partiet lät därför slå ihop alla privata och kooperativa jordbruk till jättelika organisationer som skulle skötas rationellt. Dessa så kallade folkkommuner innebar en hastig tvångskollektivisering av jordbruket. 1958 var kommunerna 26 000 stycken och innefattade så gott som hela befolkningen på landsbygden. När byarna slagits ihop till jättelika folkkommuner styrdes arbetet som en militär exercis. Jorden brukades kollektivt, vinsten gick till staten och bönderna åt tillsammans i mässen. För att få upp industriproduktionen skulle bönderna inte bara bruka jorden utan även bygga småskaliga fabriker. Kommunerna skulle fungera som självförsörjande samhällen med egna bakgårdsindustrier.

Mindre än tio år efter att man enat riket hade Mao Zedong alltså dragit igång samma slags massiva tvångsarbetsprojekt som fått de kortlivade Qin- och Sui-dynastierna på fall. Utan att fundera över hur folkets drömmar om ett bra liv såg ut gjorde han samma misstag som tidigare kinesiska despoter: alla dessa dådkraftiga krigarkungar betraktade folket som en biomassa man kunde sätta in i olika arbetskrävande företag: krig, den kinesiska muren, kejsarkanalen, och nu det stora språnget. Men samtidigt ingjöts hos många kineser en oerhörd optimism och vilja att arbeta, en tro på detta jätteprojekt. Alla kadrer ville vara sina överlydande till viljes och därför ljög man om produktionen. Så fortsatte siffrorna att förvanskas allt värre ju högre upp i partihierarkin de kom. På pappret hade man haft flera rekordskördar på rad och tillverkningen av stål hade nått otroliga nivåer. Med så fantastiska resultat befann man sig i Schlaraffenland redan och därför sa nu Mao åt bönderna de kunde slakta grisen och festa i sig all den goda maten. Då livsmedelsförråden var kollektiva och ingen ägde maten lydde man mot bättre vetande gärna partiets påbud att smörja kråset.

Allt var en stor kollektiv lögn för i själva verket hade språnget fört landet ner i avgrunden. Eftersom det inte var bönderna själva som tagit besluten om produktionsfrågor utan oerfarna kadrer blev insatserna totalt felriktade. Kampanjer som att utrota alla sparvar eller bygga smältugnar i varje by hade tvingat bönderna att försaka själva jordbruksarbetet. Missväxt drabbade hårt och 1959 var svälten ett faktum. När väl sanningen gick upp för ledarna valde alla, utom några modiga få, att tiga ihjäl misslyckandet. För att inte sanningen skulle spridas sattes t.o.m. vakter ut vid byvägar för att tvinga tillbaka de hungrande bondefamiljerna in i svältdöden. Uppemot 45 miljoner kineser omkom i denna värsta svält i världshistorien. Här kunde kommunismen som idé gått i graven men vare sig kineserna eller omvärlden fick något veta. Fortfarande nämns inget om svälten i Kina annat än att vädret skapade dåliga skördar tre år i rad.

Mao klarade inte kritiken för sitt misslyckade projekt. Det uppstod en första spricka inom partiet och Mao var inte helt självklar som ledare längre. En period av återhämtning och ekonomiskt vett följde. Den sovjetiske ledaren Nikita Chrusjtjov, som styrde Sovjetunionen efter Stalins död, hade hela tiden sett med stor skepsis på det stora språnget. Han tyckte att Mao var en galning på en tron som vill vända upp och ned på landet. Chrusjtjov överlade samtidigt med USA och kom överens om att krig mellan kapitalisterna och kommunisterna inte var något ofrånkomligt. Denna undfallenhet mot ett USA som hade placerat ut missiler på Taiwan oroade Mao oerhört. Mao var inte som Chrusjtjov orolig för följderna av ett kärnvapenkrig utan tyckte att det gick an ifall 300 miljoner kineser dog eftersom ”vår revolution ska föda det tredubbla”. Med Sovjets hjälp hade Kina påbörjat ett eget kärnvapenprogram, och trots att ryssarna tog hem alla experter lyckades man provspränga en kinesisk atombomb 1964.