Snart kommer vår översättning av Nobelpristagaren Liu Xiaobos texter ut på Weylers förlag. Missa inte seminariet 29 november som arrangeras i samband med lanseringen. Liu Xiaobos vän och biograf Bei Ling medverkar liksom radions utmärkta (före detta tyvärr) Kinakorrespondent Hanna Sahlberg.
Här nedan följer ett smakprov saxat från Den posttotalitära erans mentala landskap där Liu beskriver cynismen han ser breda ut sig bland Kinas unga. En problematik som aktualiserades för ett par veckor sedan då en tvåårig flicka blev överkörd av två olika bilar i en stad i södra Kina medan 18 personer bara stod och såg på utan att ingripa. Händelsen har lett till omfattande diskussioner i Kina. Läs också den i Kina förbjudna storsäljaren Shengshi - Zhongguo 2013 som nu översatts under titeln The Fat Years. En rätt intelligent nära-framtid-satir över det modern Kina som tar upp många teman från Liu Xiaobo.
Kommunistpartiet har med sin ideologiska skolning dämt upp historiens flod och för generationer av kineser förvandlat det förflutnas landskap till en öde öken. Även om folk efter kommunistpartiets övertagande och framåt genomlevt svårigheter av nästan obeskrivlig art så har generationen som vuxit upp efter 4 juni förskonats från den sortens lidande som etsar sig fast i själen. De har inte upplevt systemets förtryck eller känslan av att leva i en polisstat. Deras personliga erfarenheter begränsas istället till ”tänk alltid på pengar” och ”makt ger rikedom”. Att ”alla medel är tillåtna” har de fått sig inympade med kulturen. Deras förebilder är människor som blivit rika över en natt samt idoler från media och musikvärlden. De har därför heller inget tålamod med historiska exempel på svårigheter eller verklighetens mörkare sidor. De förstår inte varför man skall hålla på att tjata om sånt som antihögerkampanjen, stora språnget, kulturrevolutionen, 4 juni etc. De frågar sig varför man alltid skall klaga på regeringen och varför det alltid är samhällets skuggsida som skall visas upp. De utgår istället från sin egen förträffliga situation parat med partipropagandan som bevis på att landet gjort enorma framsteg.
Dessa ungdomar framställer sig själva som hjältar men är i själva verket fegisar som helt saknar moralisk kompass. Om vi tittar på deras familjestruktur så är de alla enda barnet och familjens mittpunkt -varför de också brukar kallas för ”små kejsare”. Från tidiga år så har de njutit av att allt handlat om dem och aldrig behövt bekymra sig om kläder eller mat. De har inte behövt uppleva några av sin egen föräldragenerations eller fattiga människors vedermödor. De har utvecklat en självcentrerad egoism som utesluter all medkänsla för andra människor. Än värre blir det när de tar sig in på universitetet och blir ännu mer bortskämda av sina familjer och samtidigt blir samhällets gunstlingar. Genom att bortklemas av sina familjer förvandlas de till fullkomliga egoister; av samhället lockas de in i tävlan om att bli rik och delta i lyxkonsumtionens njutningar. Av de landsbygdens barn som lyckas nå de högsta studentprovsresultaten bryr sig i allmänhet få om att hjälpa bönderna upp ur fattigdomen eller att bekämpa föraktet mot landsbygdens folk. Efter att de tagit examen ser de istället till att själva bli framgångsrika stadsbor. Endast de överpresterande som besegrar sina kamrater kan ta sig bort från landsbygden blir helt naturligt tankegången hos denna grupp studenter.
Den under senare år framväxande populistiska nationalism vars dumdristighet till och med överträffar den officiella är tveklöst den samhälleliga rörelse som allra mest attraherar ungdomarna; speciellt när det handlar om att protestera mot USA, Japan eller taiwanesisk självständighet. Nationalismen har blivit det enskilda fält där merparten av Kinas ungdomar kan samlas i politiska frågor när de vid olika incidenter släpper ut sitt hat mot andra nationer: Attackflygplansincidenten som ställde USA och Kina mot varandra 2001, ”japanska sexhandeln i Zhuhai”, incidenten där en japansk student vid Nordvästuniversitet påstods förolämpa Kina, premiärminister Koizumis besök vid Yasukunitemplet, den amerikanska polisens misshandel av Zhao Yan, asiatiska spelens fotbollsfinal mellan Kina och Japan etc. Vid alla dessa händelser har de nationalistiska ungdomarna med stort raseri lyckats göra en höna av en fjäder. Den nationalistiska diskursen på nätet blir allt våldsammare och pöbelaktig då överallt förbannelser och uppmaningar om att döda hörs samtidigt med högstämda förklaringar om hur mycket man är villig att offra för fosterlandet. Samtidigt får inte ens de allra starkaste känslorna för nationen komma i vägen för dessa nationalisters opportunistiska livsval, så självklart håller man tyst inför de brutaliteter som försiggår inne i Kina.
En avtrubbad medmänsklighet och total avsaknad av känsla för rättvisa sprider sig i själva verket som en smittsam influensa. Åldringar som plötslig drabbas av allvarlig sjukdom på öppen plats lämnas åt sitt öde. En liten bondflicka halkar och trillar ned i vattnet och ingen räddar henne. Vägpirater rånar och våldtar medan unga starka män i bilar bara kör förbi och tittar på. Småligister leder ett par fångna småflickor flera hundra meter utefter gatan medan folk bara står bredvid som åskådare utan minsta ansats till att gripa in. Sådana här rysliga händelser dyker ofta upp nu i kinesisk media, till och med i den statliga centraltelevisionen.
Så ser alltså de kinesiska ungdomarnas nationalism ut; mot omvärlden högljutt heroisk men när det gäller att hjälpa sina egna ynklig feghet. Den kvinnliga student som gav uttryck för en överdriven och otrevlig nationalism när Bill Clinton besökte Kina och pratade på Pekinguniversitetet är idag gift med en amerikan och bor i USA. Den här sortens dramer blir naturligtvis snabbt hett nyhetsstoff. Det tragiska är att folk inför dessa återberättade paradoxala beteendemönster inte visar någon som helst vilja till självanalys eller undran över sitt eget beteende. Som om det vore helt naturligt skäller man i ena stunden på den amerikanska imperialismen medan man i nästa åker till USA för att studera. När man attackerar USA gör man det full av moralisk indignation för att sen ta plats på planet till Boston sprickfärdig av glädje. För några dagar sen hittade jag en text av någon som i ett internetforum gick under namnet ”leonphoenix”. Han började sitt inlägg med ”jag älskar amerikanska produkter, gillar att titta på storsäljande hollywoodrullar, tycker om den amerikanska friheten, beundrar hur rikt och starkt USA är, men ändå följer jag med alla andra och ropar ’krossa det jävla USA!!!’, det är helt enkelt så som svaga grupper måste reagera”. Denna försiktiga och anonyma nationalism utgör en god sinnebild av dagens cyniska mentalitet.
