Under stridens gång hade de båda hamnat utanför krogen. Lin uppfattade ett slag mot mellangärdet och mindes plötsligt en teknik hans far lärt honom. Han blockerade med vänstern för att ändra riktningen på det inkommande slaget, men till hans stora förvåning var Yus slag så starkt att det fortsatte rakt fram och träffade Lin i solarplexus. Lin vek sig framstupa av smärtan och Yu passade då på att grabba Lin i nacken och trycka honom neråt. Med hjälp av sin andra arm kopplade Sichuanesen ett grepp som brukar kallas ”järnburen”.
"Hahaha!" skrattade Yu. "Om du dunkar pannan i marken tre gånger och samtidigt kallar mig ’snälla farbror’ så lovar jag att släppa dig".
Shi och Zheng blev förskräckta när de såg vad som hänt och ville genast rusa fram för att hjälpa Lin, men de hade båda fullt upp själva att värja sig mot den kaskad av slag och sparkar som kom från Jia.
Följeslagare Bai lyfte då jaktgrepen mot Yu och skrek:
"Är du helt galen, släpp honom gen...".
Yu avbröt honom mitt i meningen med en vänster bakåtspark som skickade jaktgrepen ur Bais händer. Sichuanesen följde sen upp med en snurrande hjulspark som sände Bai tumlande runt flera varv i luften innan han föll till marken där han blev liggande ett långt tag innan han kunde resa sig upp igen.
"Din förbannade skitstövel! Smutsiga oäkting! Din mamma måste ha varit blind!". Okvädingsorden haglade från den andre följeslagaren, Chen, men för varje svordom backade han samtidigt ett steg så han efter nio, tio förbannelser var på säkert avstånd från stridens hetta.
"Hörru tjejen! tänker du buga för mig eller inte?" flinade Yu, och pressade Lins huvud hårdare ner mot marken.
Med krökt rygg och huvudet nerböjt försökte Lin boxa sin motståndare i magen men det saknades en decimeter för att nå fram. Greppet han fastnat i gjorde ont så det svartnade för ögonen. Det kändes det som om nacken kunde knäckas vilken sekund som helst och han började därför famla runt i panik med händerna för att hitta något som kunde befria honom från plågoanden. Till slut fick hans fingrar tag på ett hårt föremål fastspänt vid vristen. Utan att tänka sig för tog Lin föremålet och stötte det med full kraft i Yus mage. Yu skrek till och släppte genast greppet. Sichuanesen tog ett par steg bakåt och med ansiktet förvridet i fasa tittade han ner mot sin mage. Från mellangärdet växte nu plötsligt handtaget från en dolk fram. Kvällssolens strålar glittrade i de vackra guldinläggningarna. Yu öppnade munnen som om han ville säga något, men fick inte ur sig ett ljud. Han förde händerna mot magen och det verkade om han ville dra ut dolken men inte vågade. Lin Pingzhi hade stapplat baklänges några steg sen järngreppet släppts om hans nacke. Han var nu helt vettskrämd, och hjärtat kändes som det skulle dunka rakt genom bröstkorgen. Jia och skyddsvakterna hade slutat slåss och stirrade förskräckta på den dödligt sårade Yu som nu tagit mod till sig och med ett ryck slet ut dolken så blodet sprutade. Åskådarna kved av fasa.
"Jia...Jia...berätta för far...så han kan hämnas...", stönade Yu och släppte dolken.
"Broder…Broder!!", skrek Jia och rusade fram. Men det var redan för sent, Yu föll framstupa ner på marken. Kroppen ryckte till ett par gånger och förblev sen stilla.
"Beväpna er" viskade skyddsvakt Shi, medan han skyndade fram till hästarna och drog sitt svärd. Erfarenheten sa honom att Jia skulle göra allt han kunde för att hämnas sin döda partner. Men Jia bara stirrade stint på Lin, tog sen upp dolken och rusade fram till sin häst. Med ett snitt skar han av betslet kastade sig upp och red iväg i full gallopp mot norr.
No comments:
Post a Comment