Den enkla vägen att förstå Kina

Ett av de vanligaste nyårslöftena inför 2012 var att lära sig mer om Kinas historia. Som av en lycklig slump kommer i dagarna en bok ut på Studentlitteratur som gör det både lätt och roligt att infria sitt löfte. Här nedan följer ett kort utdrag ur Kinas historia på tio lektioner.

Den stora svälten

De sista åren av 1950-talet inleddes det så kallade stora språnget för att i raketfart industrialisera Kina. Resultatet blev en katastrofal massvält. För att eliminera sina kritiker för det misslyckade reformförsöket orkestreradeMao Zedong från mitten av 1960-talet kulturrevolutionen, ett terrorvälde som störtade Kina än djupare in i misären. På detta vis kastade Mao Zedong in landet i 20 år av kaos, död och lidande. Sett i backspegeln kan vi konstatera att han, just när omvärlden fått upp ögonen för Kina som marxismens hopp, satte in dödsstöten på kommunismen som bärkraftig idé.

Mao tyckte att utvecklingen av landsbygden gick alltför långsamt. Medan industrin haft en god tillväxt under femårsplanen så ökade jordbruksavkastningen bara marginellt. Detta ledde till kapitalbrist samtidig som man behövde mer pengar för att återbetala de ryska krediterna.  En del av ledningen började inse att den sovjetiska modellen kanske inte passade för jordbrukslandet Kina och ville minska investeringarna i tung industri för att i stället satsa på lätt industri och konsumtionsvaror. Om ökad vinst kom folk till del och inte bara plöjdes ner i tung industri skulle bönderna ha anledning att arbeta bättre. Den store rorsmannen Mao Zedong, vars strategier fungerat så bra under inbördeskrig, hade ett annat synsätt. I stället för att skynda långsamt mot välstånd ville han snabbt och under sin livstid nå kommunismens förlovade land. Mao ansåg att revolutionen stannat upp. Den hade kommit att handla alltför mycket om byråkrater och tekniska experter och därför behövdes det nya djärva grepp. Revolutionen måste återvända till bönderna som den drivande kraften. Inte heller skulle man lita på något så borgerligt som materiella belöningar som drivkraft. Nej, allt skulle ske genom samma slags mobilisering som man använt i motståndskriget mot Japan. Bönderna skulle entusiasmeras till att jobba mera, inte för egen vinnings skull utan för det stora övergripande målet. 

Kinas kommunistiska parti lanserade därmed en nationell kraftansträngning för att hämta in de industrialiserade ländernas försprång inom blott ett par årtionden. Man förväntade sig optimistiskt att folkets revolutionära entusiasm och arbetskraftreserven på landsbygden skulle åstadkomma detta ”stora språng”. Partiet lät därför slå ihop alla privata och kooperativa jordbruk till jättelika organisationer som skulle skötas rationellt. Dessa så kallade folkkommuner innebar en hastig tvångskollektivisering av jordbruket. 1958 var kommunerna 26 000 stycken och innefattade så gott som hela befolkningen på landsbygden. När byarna slagits ihop till jättelika folkkommuner styrdes arbetet som en militär exercis. Jorden brukades kollektivt, vinsten gick till staten och bönderna åt tillsammans i mässen. För att få upp industriproduktionen skulle bönderna inte bara bruka jorden utan även bygga småskaliga fabriker. Kommunerna skulle fungera som självförsörjande samhällen med egna bakgårdsindustrier.

Mindre än tio år efter att man enat riket hade Mao Zedong alltså dragit igång samma slags massiva tvångsarbetsprojekt som fått de kortlivade Qin- och Sui-dynastierna på fall. Utan att fundera över hur folkets drömmar om ett bra liv såg ut gjorde han samma misstag som tidigare kinesiska despoter: alla dessa dådkraftiga krigarkungar betraktade folket som en biomassa man kunde sätta in i olika arbetskrävande företag: krig, den kinesiska muren, kejsarkanalen, och nu det stora språnget. Men samtidigt ingjöts hos många kineser en oerhörd optimism och vilja att arbeta, en tro på detta jätteprojekt. Alla kadrer ville vara sina överlydande till viljes och därför ljög man om produktionen. Så fortsatte siffrorna att förvanskas allt värre ju högre upp i partihierarkin de kom. På pappret hade man haft flera rekordskördar på rad och tillverkningen av stål hade nått otroliga nivåer. Med så fantastiska resultat befann man sig i Schlaraffenland redan och därför sa nu Mao åt bönderna de kunde slakta grisen och festa i sig all den goda maten. Då livsmedelsförråden var kollektiva och ingen ägde maten lydde man mot bättre vetande gärna partiets påbud att smörja kråset.

Allt var en stor kollektiv lögn för i själva verket hade språnget fört landet ner i avgrunden. Eftersom det inte var bönderna själva som tagit besluten om produktionsfrågor utan oerfarna kadrer blev insatserna totalt felriktade. Kampanjer som att utrota alla sparvar eller bygga smältugnar i varje by hade tvingat bönderna att försaka själva jordbruksarbetet. Missväxt drabbade hårt och 1959 var svälten ett faktum. När väl sanningen gick upp för ledarna valde alla, utom några modiga få, att tiga ihjäl misslyckandet. För att inte sanningen skulle spridas sattes t.o.m. vakter ut vid byvägar för att tvinga tillbaka de hungrande bondefamiljerna in i svältdöden. Uppemot 45 miljoner kineser omkom i denna värsta svält i världshistorien. Här kunde kommunismen som idé gått i graven men vare sig kineserna eller omvärlden fick något veta. Fortfarande nämns inget om svälten i Kina annat än att vädret skapade dåliga skördar tre år i rad.

Mao klarade inte kritiken för sitt misslyckade projekt. Det uppstod en första spricka inom partiet och Mao var inte helt självklar som ledare längre. En period av återhämtning och ekonomiskt vett följde. Den sovjetiske ledaren Nikita Chrusjtjov, som styrde Sovjetunionen efter Stalins död, hade hela tiden sett med stor skepsis på det stora språnget. Han tyckte att Mao var en galning på en tron som vill vända upp och ned på landet. Chrusjtjov överlade samtidigt med USA och kom överens om att krig mellan kapitalisterna och kommunisterna inte var något ofrånkomligt. Denna undfallenhet mot ett USA som hade placerat ut missiler på Taiwan oroade Mao oerhört. Mao var inte som Chrusjtjov orolig för följderna av ett kärnvapenkrig utan tyckte att det gick an ifall 300 miljoner kineser dog eftersom ”vår revolution ska föda det tredubbla”. Med Sovjets hjälp hade Kina påbörjat ett eget kärnvapenprogram, och trots att ryssarna tog hem alla experter lyckades man provspränga en kinesisk atombomb 1964.